Rødby-Puttgarden by Helle Helle

Rødby-Puttgarden Reviews

• 
  Kirstine

  We all have those authors/works we loathe, from deep within our bones, because we read them in highschool. Helle Helle is one of those authors for me – actually, she’s the only one.
  
  Once upon a time we read one of her shortstories for class and I hated it, as I’ve hated few other things in my life. Her style is postmodern and minimalistic and I can’t stand it. The barren sentences, stripped for emotions, and the narrative, always about something utterly trivial. She writes about everyday life, about absolutely ordinary, non-expectional people and their tedious, non-exceptional lives.
  
  It made me sad. It still makes me sad. This book made me sad. However I liked it more than I thought I would, way more actually. I found myself appreciating - to an extent – the slightly detached descriptions, like you’re constantly observing people you vaguely know from a distance, but are unable to put thoughts or feelings to their actions. I found myself understanding the seeming emotionlessness of the characters, that their feelings are implied through actions, but never explicitly stated on the paper, and that there’s a certain kind of charm to it.
  
  The problem is I’m bad at reading emotions into moments if they’re not in the text. When reading this book it seems to me the characters simply don’t feel anything, that they have no attachments to each other or the world; that they walk around like zombies, acting, but not feeling. It’s a false assumption, but I can’t stop reading it like that nonetheless.
  
  However, I liked this book. It made me sad, and when I think of it everything is grey and wet and depressing, but I liked it. I liked the small cracks of light shining through, the small moments of almost-emotion, I liked the sometimes odd, but delightful descriptions, and tiny sentences filled with a dry, out-of-place humour. I greatly respect the tenderness and care Helle shows her characters, they may be the type of people we all silently judge on the bus, on the street, wherever, those that seem average, mediocre, at first sight. But they live full lives, too, in some way, and deserve to have their story told, even if it forces me to face my own potential mediocrity. It shows everyday people deal with everyday problems – and Helle Helle does it with great skill.
  
  Maybe as I get older, I'll find comfort in reading about people and scenarios I recognize from my own life. We'll see.
  
  There’s a lot to enjoy and love in Helle’s authorship. I doubt I’ll ever love it, but I definitely enjoyed it. And I found something to care for, a new appreciation. The more I think about it, the deeper my appreciation runs, and I’m grateful for that. Grateful that my highschool hate is dispelled.
• 
  Michael

  Helle Helle-klassikeren fra 2005, som indbragte hende Kritikerprisen og gav hende et folkeligt gennembrud. Søstrene Jane (bogens jeg-fortæller) og Tine bor i Rødby og arbejder i 'parfumen', dvs. parfumeafdelingen, på færgen der sejler mellem Rødby og Puttgarden. På en uge dør fire, men det er der ikke noget usædvanligt i: "Sådan var det hernede," slås det fast i starten af bogen. Bogen handler om søskendeparret, som lever en tilværelse, der absolut ikke er actionpræget, hvad der gør dem til sjældne romankarakterer: De spiser franskbrød med pølse. De går ned på Danhotel, men må vende hjem igen, da det viser sig, at der er lukket. Der sker med andre ord ikke en skid - hverken i bogen eller i kvindernes liv. Men den måde at skrive på, synes jeg vanvittigt godt om. Det er en stor kunst at kunne skrive om intet, så det bliver til noget. Deres liv er som arbejdet på færgen: De flytter sig lidt, men ender altid ved udgangspunktet og er ikke rigtigt kommet nogen vegne.
  

  Jeg havde fantasier om at sidde hjemme resten af livet. Jeg skammede mig over det, men jeg kunne ikke modstå tanken. Det gik lige med en vagt på færgen eller en halvdagstur til Maribo. Jeg kunne godt gå rundt og gebærde mig, men ikke for længe ad gangen.

  På trods af den simple livsførelse er de lykkelige. Påfaldende er det da også, at da Jane spørger Tine, hvor hun ville bo, hvis hun frit kunne vælge, svarer hun: "Her, selvfølgelig". Selv om hun nogle gange keder sig, har hun affundet sig med hverdagens trivialiteter og er "i bund og grund glad for at være her". Der er på én gang noget rørende og trist i at stille sig tilfreds med så lidt og ikke forlange det store af tilværelsen.
  
  Alt i alt er Rødby-Puttgarden en fremragende bog om ualmindelig almindelige liv, og den er blandt forfatterskabets (og 00'er-litteraturens) bedste. Skønt den udspiller sig i et meget feminint univers, er den bredt appellerende, så snyd ikke dig selv for denne mesterligt skrevede bog.
• 
  ansvarcova

  Z první knihy, kterou jsem od dánské autorky Helle Helle četla (Tohle jsem měla napsat v přítomném čase), jsem byla trochu rozpačitá a ve finále jsem se nemohla rozhodnout, zda se mi líbila nebo ne. A tak jsem se od ní rozhodla přečíst ještě nějakou další.
  Autorka píše stroze, syrově (ostatně jako většina severských autorů). Nudu maloměsta popisuje v krátkých a jednoduchých větách a nevím, do toho dánského prostředí mi to perfektně zapadalo. Stejně jako první výše zmiňovaná kniha je i tahle spíš o navnadění určitého pocitu, než o perfektní zápletce. Napětí při četbě rozhodně necítíte.
  
  Po přečtení mám opět stejný pocit, jako jsem měla u její první knížky. Dávám tři hvězdičky. Průměr, který neurazí, ani nenadchne. Od Helle Helle je to ale asi má poslední knížka, tak nějak nemám potřebu sahat po další.
• 
  Alma Sven

  I love women living alone with other women, their very simple lives (as internet does not exist)
• 
  Karenina

  ”Tine kunde bli så översvallande att min egen glädje ebbade ut. Hon hoppade upp och ned i soffan, klappade i händerna, hennes röst blev hög och gäll. [��]
  Ibland såg jag på mig själv som en silo vid en åker. Jag visste inte riktigt vad den innehöll. Kanske ingenting. Jag funderade också över hur andra såg på mig. De fick gärna lägga märke till mig, men helst inget mer. Jag sa det till Tine:
  – Jag känner mig som en silo.
  Hon höjde på ögonbrynen:
  – Har du gått upp i vikt nu igen? Vi får äta råkost ett tag.”
  
  Jag tror inte man kan gestalta människor mer tonsäkert än vad Danmarks främsta prosaist gör i detta mästerverk. Jaget – silon – heter Jane, hon är Tines lillasyster. De är båda unga vuxna och saknar samma föräldrar, de bor ihop och arbetar på samma färja. Tine dundrar fram, hon lämnar ingen oberörd. Efter kommer lillasyster Jane. Ändå verkar de båda stå och stampa på samma ställe, i samma skor. Trots sina olikheter tycks livsbanorna i detta drama redan utstakade – och de sammanfaller med en tredje; deras mors. De åker fram och tillbaka mellan danska Rödby och tyska Puttgarden, men de sitter samtidigt fast. Tine har försökt peppa Jane att läsa vidare, men utbrytningsförsöket misslyckas, hon hoppar av utbildningen.
  
  Med en noga avvägd balans mellan vardagsrealism och bråd död skriver Helle Helle en minimalistisk och perfekt prosa med nerv. Hon skriver om livet som det är; banalt och komplext. Texten är ren från förklaringar och övertydligheter, den är öppen för läsaren fri att tolka.
  
  Jag kan känna igen mig i Tines ansvarskänslor och försök att styra upp saker, storasyster som jag är. Mest mestadels känner jag inte alls igen mig. Därför är det med största nöje jag tar plats i deras huvuden när de inte vet vad de vill, saknar magkänsla, rör till det, håller inne med sina tankar och låter situationen styra. Det är som att livet lever med dem, istället för att de lever livet.
  
  Det handlar om att inte komma ifrån sitt arv. Jag tänkte ett tag att de var i sorg och därför saknar mål och mening. Men sen kom ett fantastiskt slut, och jag tänkte om.
  
  Otrolig bra bok.
• 
  Els Book Hunters

  La vida a la frontera sempre és difícil, encara que sigui una frontera que uneix per mar Dinamarca i Alemanya. Les joves germanes Jane i Tine viuen juntes i també treballen juntes a la perfumeria del ferri que fa el trajecte de Rødbyhavn a Puttgarden. Miren de recompondre les seves vides després de la mort de la mare i del naixement de la Ditte, la filla de la Tine. No saben què és una família convencional, però s'escolten, s'ajuden i es fan costat. Germanes i amigues, miraran d'acompanyar-se mútuament en la seva existència complicada i de vegades miserable.
  
  Nou llibre de l'editorial Nits Blanques que s'ha proposat fer-nos arribar literatura dels països nòrdics que fins ara no tenia lloc al saturat mercat editorial català. Aquesta obra de la danesa Helle Helle és curteta i narra històries petites, descriu la quotidianitat de dues germanes amb una feina molt peculiar i una situació personal complicada, però que malden per sobreviure. El vincle que les uneix és indestructible. Els trajectes en ferri, el record de la seva mare i els brots verds de les seves relacions personals centraran la trama de la novel·la, que no compta amb grans girs argumentals ni amb un ritme trepidant, però que descriu bé aquestes vides assossegades de les persones invisibles que no acaparen mirades ni focus, però que, malgrat tot, existeixen. Narrativa agradable, plena de descripcions i de situacions quotidianes, amb els seus drames i les seves petites alegries i complicitats. Lectura reposada, planera. No hi espereu grans gestes, ni reflexions profundes. La vida, de vegades, és això.
  
  (SERGI)
• 
  Ef Grey

  Myslím si, že ať už sáhnu od Helle Helle po čemkoliv, bude to přesně v podobném stylu. Minimalismus, každodennost, trochu "jakobytopsalomésedmnáctiletéjá", ale pořád jsem se nerozhodla, jestli mě to baví nebo ne. Občas nuda, ale v konečném důsledku fajn.
• 
  Lukáš Cabala

  Helle Helle je mi dlhodobo blízka. Minimalistickým realizmom približuje podivne strohé dni obyčajných ľudí, ktorých život je zložený z najbežnejších vecí a nutných činností, z ľudských nešťastí a z milióna drobných radostí, akou je napríklad prestávka pre personál na trajekte do Nemecka...
• 
  Alisea Thenea

  Minimalistický, naoko všedný dej, v ktorom máte pocit, že sa skoro nič nedeje a napriek tomu viete, že sa deje veľa tam niekde v hlavných postavách, hlboko. Nie každému to sedí, no mne sa Helle Helle vždy číta dobre. Mám rada atmosféru (melancholickú, obyčajnú, ťaživú, občas sladkosmutnú, dobre známu) ktorú Helle vkladá medzi riadky. A téma osamelosti, rodinnych pút, snahy niečo zmeniť a nemožnosti sa pohnúť sa mi tiež celkom zaryla pod kožu a chvíľu bude rezonovať.
• 
  Roelien

  Uit de boekenkast van mijn ouders. Wonderlijk verhaal, typisch Deens. Humor en absurdisme.
• 
  Peter Brichs

  Mit første møde med Helle Helle. Jeg kan godt se, hvad folk mener, når de siger, at de elsker Helle Helles forfatterskab. Men det er bare ikke rigtigt mig.
  
  Det er god, velskrevet socialrealisme, og ganske solidt håndværk. Det er godt nok også bare...kedeligt.
  
  Rødby/Puttgarten er en sørgelig historie om Jane og hendes depression, som ender med at tage ned til søster Tine for at bo - og søster Tine har enten ikke overskud eller har ikke opdaget, hvor slemt Jane har det. Eller også har hun det selv af helvede til?
  
  Helle Helle siger en masse mellem linjerne, og det er her, jeg godt forstår hvad folk holder af. Hendes sprog er meget simpelt og helt nede på jorden - ikke nogle flyvske sætninger, metaforer eller maleriske beskrivelser af måltider - og det kan man enten holde af eller ej; jeg er selv lidt mere til brug af adjektiver sådan generelt ;)
  
  Helle Helle - jeg forstår hypen, men er ikke sikker på, at jeg selv er der endnu. Eller nogensinde kommer der...
• 
  Jan

  Geen wereldschokkende (historische) ontwikkelingen, geen plot maar het leven van gewone mensen onder gewone omstandigheden en (toch) schrijft Helle Helle (echte naam) hier een roman over die boeit. Een knappe prestatie, die je bovendien aan het denken zet over wat echt belangrijk is in een en ook jouw leven. Een auteur waar ik meer van wil lezen.
• 
  Emma Majanen

  Angränsande femma. Otroligt stämningsfullt med små medel - förtätad! - om döden och det lilla livet.
• 
  Helene

  Min første bog af Helle Helle og ganske udmærket. En meget minimalistisk skrivestil, muligvis tenderende til mangelfuld efter min smag. Men der var alligevel noget fængende ved den, så jeg er blevet nysgerrig på at læse nogle af hendes nyere bøger.
• 
  Eva Lavrikova

  Táto dánska autorka dokáže popisovať realitu, občas bezútešnú, občas peknú vo svojej jednoduchosti a každodennosti, spôsobom, ktorý je presvedčivejší než zdĺhavé popisné knihy, snažiace sa o to isté. Píše stručne a výstižne, na malom priestore dokáže obsiahnuť a vystihnúť prekvapujúco veľa.
• 
  Caroline Grabow

  1,5/5⭐️
• 
  Byurakn

  In this book the author is showing the life of an ordinary woman and her interaction with her sister, niece, mother and various men. I am amazed by how well the book is written and how much Helle Helle is able to show with using so little language. There is a reason why critics compare her with Hemingway. Indeed, she uses dialogue and minimalistic language to convey many different emotions. However, unlike Hemingway, Helle Helle's characters in this book are not male writers or intellectuals or whatsoever. They are the most ordinary women you meet at the counter of a ferry shop and you think their lives are boring. Helle Helle shows that there are no boring lives.
  
  I wish this book was translated into English.
• 
  Jenny Enochsson

  Omläsning.
• 
  Marjet

  Helle Helle - De veerboot
  
  De veerboot is een bijzonder verhaal. Er gebeurt helemaal niets in het Deense plaatsje Rødby, behalve dat er een paar mensen doodgaan en er een paar mannen gaan en komen in het leven van Jane, de vertelster. We volgen Tine en Jane, die niet zo lang geleden hun moeder verloren. Ze wonen samen, Tine heeft een dochtertje, en allebei werken ze in de parfumerieafdeling van de veerboot van Rødby naar Puttgarden. Het dagelijks leven wordt eenvoudig beschreven met korte zinnen. Wat lijkt schrijven dan gemakkelijk. Maar tussen die zinnen en regels en onder de woorden lees je de eenzaamheid en het onvermogen te voelen en werkelijk contact te maken. De soms sublieme dialogen versterken het verhaal nog eens. Ik ben verrast en ook geamuseerd, het verhaal wordt nergens zwaar of beklemmend, maar laat je niet ongemoeid. Een Deense schrijfster met een uitgesproken stijl en een eigen stem.
• 
  Mijazmija

  Tohle byla moje první knížka od Helle Helle a určitě ne poslední. Útlá, ale přesto nabitá dokonalým, byť minimalistickým, rozpracováním postav a jejich života. Díky krátkým kapitolám a výstižným popisům má knížka filmový nádech - řeší lásku, konfrontuje se smrtí, ale nenásilným a strohým stylem, který je Dánsku vlastní. Nečekejte milostné vzlyky na desítky stránek, bude to krátké konstatování reality dvou žen, které spolu pracují a žijí neobyčejně obyčejným životem. Na mě to působilo silně, místy jsem byla dojatá.
• 
  Laurits Vilandt Wrang

  Virkelig velskrevet, minimalistisk slice-of-life fra en svunden tid, hvor elektronikken ikke påvirkede vores relationer i samme grad.
  Den måde at små detaljer i erindringer påvirker vores overordnede opfattelse af dem er særligt tankevækkende.
• 
  Camilla

  jeg er meget usikker på, hvad jeg skal føle for denne bog. 2.5?
• 
  Marie Hougaard

  Det bedste ved den her bog, var da den sluttede.
• 
  Frida Voller

  “På en uge døde fire. Sådan var det hernede.”
• 
  Julie Mestdagh

  Ik las reeds twee boeken van Helle Helle, namelijk "dem" (gelezen in het Zweeds) en "this should have been written in the present tense" (gelezen in het Engels), en geen van beide kon me bekoren. Integendeel, ik vond het saaie, nietszeggende boeken, en als ik me goed herinner schreef ik in de recensie van het laatste boek dat dit beter helemaal niet geschreven was geweest, zelfs niet in de tegenwoordige tijd. Enfin, you get the picture.
  
  Mijn enthousiasme was dan ook niet supergroot toen mijn lerares Deens met dit boek van Helle Helle kwam aandraven. Daar hebben we ze weer. Met een zucht nam ik het 215 pagina's tellende boek ter hand en probeerde positief te blijven : "ook al is dit boek niets, het zal een goede oefening Deens geweest zijn".
  
  Maar wat een verrassing. Wat een onverwacht leesplezier Helle Helle me deze keer heeft gegund. Rødby-Puttgarden is een fantastisch boek dat me, ondanks Helles zeer typische heel minimalistische stijl, ongelofelijk heeft geboeid. Een top leeservaring dus én een les Deens. Twee vliegen in een klap.
  
  Helle beschrijft het leven van de zusjes Jane en Tine, die in Rødby wonen en hun brood verdienen op de ferries de elke dag tussen Denemarken en Duitsland varen. Een grijs dorp. Met grijze mensen. En een grijs leven waarin bijzonder weinig gebeurt. Je snapt dat ik niet overliep van enthousiasme toen ik de achterflap las, maar deze keer weet Helle Helle met haar schrijfstijl het grote niets bijzonder boeiend te maken. De stiltes die tussen de regels vallen knagen aan je. Je voelt de eenzaamheid en grauwheid zomaar op je af komen, en het onvermogen om emoties te tonen viert hoogtij. En toch, in dit grijze bestaan, gedomineerd door dagdagelijkse beslommeringen, zijn de hoofdpersonages gelukkig en willen ze nergens anders zijn, zoals blijkt uit sublieme dialogen en het vleugje (ongepaste) humeur links en rechts. Een boek dat blijft plakken. Nooit gedacht dat je met zo weinig zo veel kon zeggen.
  
  Misschien moet ik de andere boeken van Helle eens herlezen in het Deens. Ik kan me voorstellen dat de schrijfstijl van Helle niet evident te vertalen is.
• 
  Angel 一匹狼

  A second Danish book read in the last few weeks, "Rødby-Puttgarden" is an ok effort by Helle Helle, but really, nothing makes this story about two sisters stand out.
  
  It is this "Rødby-Puttgarden" one of those books that tries to offer a glimpse into a seemingly ordinary world, but, are there really any ordinary lives out there? The two sisters working on a ferry that connects Denmark with Germany have their fears, their past, their future, their friends, their desires... And Helle Helle does a good job on depicting them. However, there isn't here anything original, not a feeling that hasn't been done by other authors before (or after). You can even compare her to the other Danish author I have just read, Siri Ranva Hjelm Jacobsen, whose "Ø" (Island) was moodier and more beautiful than this book, in my opinion.
  
  All in all, I think it is a good effort, and an easy read (like 3 hours to go through it, at most); but there is so much out there...
  
  The best: its world
  
  The worst: it doesn't leave an impression
  
  Alternatives: Siri Ranva Hjelm Jacobsen's "Ø"; Ida Hegazi Høyer; I don't know why but Tokarczuk or Murakami feel also similar-ish in spirit to me
  
  5.5/10
  
  (Catalan translation by Maria Rossich Andreu)