Jente, 1983 by Linn Ullmann

Jente, 1983 Reviews

• 
  Kari Brenden-Bech

  Litt tilfeldig begynte jeg på Jente, 1983 rett etter Samtykket av Vanessa Springora. De to bøkene har så mange fellestrekk at jeg måtte spørre meg selv om ikke dette er plagiat: samme by, samme tema, samme bibelvers osv. Jeg holdt på å stoppe ved bibelverset og skrive et surt innlegg i affekt om plagiat og om det å utnytte sin kjente bakgrunn som staffasje, men stoppet og tenkte, og bestemte meg for heller å se på teksten med et åpent og kjærlig blikk. Siden jeg ikke kom videre i boka, byttet jeg format, lastet ned lydfila og fortsatte å lese mens jeg tenkte at det jo ikke er Ullmanns feil at foreldrene hennes er kjent. Dette er tross alt en erindringsbok. Litt vanskelig å skrive det uten å nevne foreldrene.
  
  Jeg går ut fra at Ullmann har lest Springora, for det er som sagt mange likheter. Men å kalle det plagiat ville likevel vært feil, til det er det for mange forskjeller. Jeg synes likevel at Springora burde vært nevnt i en bisetning for å sette de to tekstene i en sammenheng og for å unngå spekulasjoner.
  
  Samtykket og Jente, 1983 er altså ikke samme tekst, det er en variasjon over samme tema, ung jente, voksen mann, skrudd kvinnesyn, skrudd miljø, ukultur. Jeg likte i grunnen Springoras bok best, men jeg liker den springende, private fortellerstilen til Ullmann. Les gjerne de to bøkene etter hverandre.
  
  Ps. Jeg likte Jente, 1983 mye bedre som lydfil lest med et kjærlig blikk, enn som tekst lest av en surpomp.
• 
  Beatrice Thorstensen

  What did I just read?
  I feel like this book was only published because she's famous, and not because it's well written or because it has any substance. Sure, her way of splitting the story with small anecdotes here and there is nicely done, but that's about it. She repeats herself again and again and again. How many times does she need to write that she wore a blue coat and a red hat?
• 
  Karenina

  Den där – för mig – extremt avlägsna drömmen om den parisiska modellvärlden som det pratades så mycket om när jag var barn, som hörde samman med att bli upptäckt, skönhet, låg vikt, längd, Vouge och framgång, den kan nu bli verklighet. Linn Ullmann bjuder oss alla – korta som långa, tjocka som smala, gamla och fula – den erfarenheten.
  
  ”Målet är att du ska se ut som en tjugoåring som ser ut som en fjorton- eller femtonåring.”
  
  Linn Ullmann är Skandinaviens givna svar på nobelprisade Annie Ernaux. Den här boken är i stilen oerhört lik Omständigheter som jag läste förra veckan (och ännu tänker på), dessutom går Flicka, 1983 i den franska trikolorens färger. Det finns en berättare som tycks sammanfalla med författaren, hon växlar mellan att se sig omkring, uppehålla sig i nuet och när hon blundar rusar den sextonåriga flicka hon var 1983 genom henne, ut över sidorna och in genom mig. Hon omnämns ömsom i det närgångna första person singular och ömsom i det mer distanserade tredje person (Ernaux grepp).
  
  ”Genom att skriva berättelsen så sannfärdigt jag kan, försöker jag samla dem i en kropp – kvinnan från 2021 och flickan från 1983. Jag vet inte om det är möjligt.”
  
  Det kanske är lika bra att jag förtydligar att åtminstone Ullmanns modellvärld innehåller feta, svettiga män som beter sig vidrigt mot unga flickor. Det här var före metoo och låt oss bara hoppas att det är bättre idag (Triangel of Sadness kanske kan utröna det). Flickan som mot sin mammas vilja åker ensam till Paris är oerhört utsatt och skyddslös. Att läsa om hur utlämnad hon är till olika män som hon inte känner i ett främmande land där hon inte kan orientera sig är enormt plågsam läsning.
  
  ”Också han kommer många år senare att hinnas ikapp av det förflutna när ett tiotal kvinnor anklagar honom för sexuella trakasserier, våldtäkt och trafficking. Att någonting sånt – rättvisans händer – kan komma att drabba honom en dag föresvävar honom inte. Det föresvävar ingen. Inte männen, inte flickorna. Det är en annan tid.”
  
  Läsaren förstår att det var någonting som hände då i Paris 1983 som flickan – som nu finns någonstans där inuti kvinnan – hållit inom sig. Något mer än att hon var dagvill. Hon kan ibland glömma bort det men hennes kropp glömmer inte.
  
  Jag tycker om att författaren antar en undersökande ansats när hon nystar i minnet och försöker få fatt på sextonåringen. Hon är osäker på varför hon skriver den här boken men hoppas att det ska visa sig. Det är lyckosamt hur hon inkluderar läsaren i den metalitterära skrivprocessen. Prosan är dock ojämn. Vissa avsnitt är enormt bra, gestaltande och drabbande.
  
  ”Varje gång det går för honom sluter han ögonen och jag öppnar mina.
  Varje gång han somnar sluter han ögonen och jag öppnar mina.”
  
  Men i Ernaux anda tycker jag att boken skulle ha förkortats. Det blir tjatigt med alla upprepningar. Jag är heller inte förtjust i beskrivningarna av vad människor har för kläder.
  
  Jag gillar däremot jättemycket hur hon beskriver alienationen som är ett faktum för henne både som flicka och kvinna. Hon är bokstavligen tudelad då hon har en låtsaskompis, en slags osynlig syster som i barndomen gjorde henne mindre ensam men i tonåren är en källa till osäkerhet.
  
  Jag älskar hur böcker låter oss läsare uppleva och känna på farligheter utan att egentligen riskera någonting mer än besvikelse (det kan vara nog så besvärligt i och för sig, Kristina Lugn fick självmordstankar av dåliga böcker). Modellvärlden är en verklighet som gör sig absolut bäst som (auto)fiktion. Tack till Linn Ullmann som delar med sig så öppenhjärtigt.
• 
  Agnė

  2.5. Obviously, her experience as a model in France is harrowing, however, I do not think that this book has added something new to the theme / genre. Repetitive, unreliable narrator, confusing time jumps.
• 
  Nils

  En veldig godt skrevet bok, og en ærlig fortelling om en jente som dro alene til Paris vinteren 1983, og om en dame som nesten 40 år senere skal prøve å huske både hva som skjedde i Paris, og hvordan det har påvirket livet hennes senere. Handlingen hopper fort i tid og sted, men det fungerer overraskende godt. Det kan dog blir litt for mye Torshov i monitor.
  
  Å gå seg vill betyr vanligvis at man har en idé om hvor man skal, og så tar man feil. Jeg vet ikke hvor jeg er eller hvor jeg skal.
• 
  Ragna Louise

  Etter å ha lest den ferdig ville jeg lese den på nytt, både for å få gjentatt det jeg likte og legge merke til nye ting. Det er en sånn bok man kan lese på ny og legge merke til mer, noen små skatter her og der. Det er spennende hvordan forfatteren deler jeg-personen i to, i et «du» der du-et er en engstelig livredd del av henne som hun kaller en skyggesøster. Kan minne om den jungianske skyggen, skyggesiden av oss selv.
  
  (..)«Den svarte, fuktige jorda i brystet ditt, sier du, den viltvoksende, kalde villvinen i lungene dine. Hva om jeg forteller deg at det forsvinner? Eller at det ikke forsvinner, men det blir mindre av det, eller kanskje det ikke blir mindre av det, men det blir større plass i deg til å romme det? En morgen kjenner du at redselen avtar. Kaffen smaker godt, brødskiven smaker også godt - og du har lyst på en til»
  
  
• 
  Claudia Laura

  Det er temmelig svært at forstå, denne bog ligefrem er nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris…
  
• 
  Anna Björklund

  Ännu en bok med kladdiga män som utnyttjar unga flickor. Verkligheten överträffar dikten och berättelsen är tunn. Vid flera tillfällen tror jag att ljudboken hoppat tillbaka för den upprepar sig med exakt samma formuleringar. Ingen höjdare, läs något annat istället.
• 
  Marius Emanuelsen

  
  https://www.vinduet.no/kritikk/det-an...
• 
  Isidora

  Jag har alltid gillat hur Linn Ullmann skriver. Hennes stil har med åren blivit ännu bättre, fulländad, briljant, inte ett ord för mycket. Mycket lyckad roman om minnets bräcklighet, depressionens fula ansikte och om att tiden (inte) läcker alla sår.
• 
  Taran Halvorsen

  3 1/5
  
  
• 
  Astrid Marte

  «Det handler om raseri, sier hun. Du er rasende og viser det ikke. Du holder følelsene dine for deg selv. Men det er ikke sant, sier jeg, jeg viser følelser og blir rasende hele tiden. Det er et problem. Jeg mister besinnelsen hele tiden og sier ting jeg ikke skulle sagt. Ja, men jeg mener ikke det raseriet, sier Irene da og blar i notatboka si, jeg mener det andre raseriet.
  Det andre raseriet?
  Nettopp, sier hun.
  Hvilket andre raseri, sier jeg.
  Det du ikke greier å uttrykke, sier hun."
  Det er så godt skrevet, dette her. Ullmann lar oss aldri hvile i fortellergrepet sitt. Hun rister oss ut av roen, går tilbake i tid, er her og nå og så plutselig et annet sted. Og boken handler ikke bare om det uhyggelig modellmiljøet der unge jenter blir utnyttet av eldre griske menn, men fy søren- det gjør sterkt inntrykk. Grøss og gru. Ullman skriver ingen andre- hun er noe helt for seg selv. Når jeg leste denne boken følte jeg at hver eneste setning var viktig.
• 
  Karen

  (Popsugar Reading Challenge 2022, prompt 13 - A book set in the 1980s)
  
  Spennende skrevet, og med mange fine beskrivelser, men den ble litt for fragmentarisk og gjentakende. Og mens noen ting ble tatt opp igjen og igjen, var det andre ting hun aldri kom tilbake til (svevingen for eksempel). Føltes litt uforløst.
• 
  Mina Widding

  Starkt skildrat, undersökande, av livspåverkande händelse i tonåren. Igenkänningsfaktor i utsatthetssituationen. Tyckte mycket om att det är med ett berättande i nutid. Handlar väldigt mycket om vad man egentligen kan minnas, att återvända till en händelse som idag ses med annan förståelse, med andra linser, att det nu kan finnas ord för upplevelsen av utsatthet, som kanske snarare begravdes då det hände. En del upprepningar som känns som ett medvetet grepp, ett återvändande.
• 
  Vilde Bratland Hansen

  Denne boken illustrerer hvordan et usikkert seksuelt møte i ung alder kan prege deg i lang tid. Gjorde jeg noe galt? Hvorfor skjedde det? Var det et overgrep eller ikke? Jeg tror det er mange historier som denne der ute. Vanvittig godt skrevet 🙏🏼
• 
  Vilde Løvaas

  Fin, vond, annerledes og veldig godt skrevet. Perfekt strandlektyre!
• 
  Vilde Hjemås

  Rått og brutalt. Helt jævlig, men utrolig godt skrevet
• 
  Elida (elidaleser)

  Det er ikkje lett å vite om det er fakta eller fiksjon, men kanskje det er meininga.
• 
  Johanna Berg Davidsen

  3,5. Spennende tema og utførelse. Liker spesielt hvordan Ullmann bruker språket på en måte som simulerer minner slik de ofte forekommer: oppstykket, gjentakende, påtrengende. Minner om Ernauxs Sommeren 58, noe som neppe er tilfeldig. Foretrekker dog Ernaux.
• 
  EliG

  Jeg gremmes mens jeg leser.
  Historien er så ufordragelig kjent, sårbar, frustrerende og trist. Det agerende raseriet som stadig kommer over meg gjør at jeg må ta pauser i lesingen; jeg skulle så gjerne kringlevridd samtlige predatorer i denne boken.
  Og skrivemåten er så irriterende virkningsfull at jeg etter mye om, eller, men, for - ender med å stemple 4 stjerner. Usj.
• 
  Nina Borge

  Å, shit! Denne var sykt heavy, sykt bra skrevet, sykt kjip historie! Tok en bit av sjela mi💔
• 
  Thomas Christensen

  Nogle anmeldelser er sværere end andre at skrive. Dette er en af de svære! Jeg har lyst til at give Pige, 1983 fem stjerner. Jeg har lyst til at give den én stjerne. Jeg har lyst til at give den fem stjerner, fordi den gør mig i tvivl. Jeg har lyst til at give én stjerne fordi, jeg bliver i tvivl om den sætter mig i denne situation med vilje, og om Ullmann ved hvad hun laver..? Og det på trods af at det også er en bog om et menneske, der ikke ved hvad det laver. Okay, jeg ender på et lidt lunkent fire stjerner.
  
  Jeg har ikke kigget på andre anmeldelser, men jeg mistænker dem for at være enten for eller imod, for det er en svær bog på mange måder. Indholdet er svært, formen er svær. Først og fremmest er formen fyldt med spring og gentagelser - frem og tilbage i tid, nutid, 1983, lidt længere tilbage, lidt længere frem, og i hvert fald i lydbogen, kan det være svært at følge med og begribe, hvor vi er. Man finder mere eller mindre ud af, at hver gang oplæseren trækker vejret, giver det mulighed for et nyt afsnit og et nyt hop. Man vænner sig til det. Eller jeg gjorde. Jeg havde det også svært med gentagelserne. Vi hører ret mange gange om tophuen og læderjakken. Vi gennemlever nogle af historierne et par gange eller fem…
  
  Men der er også mening med galskaben, det er som en virkelighed, der langsomt bliver opbygget af små lapper af historie. Lapper og fragmenter af minder og følelser, som langsomt skaber et stor og komplekst billede af noget, der ellers kunne have fremstået for simpelt, hvis det var blevet præsenteret kronologisk og præcist fortalt første gang. En præcision der ikke engang er mulig, fordi fortælleren, Ullmann, er ærlig nok til at så tvivl om hendes egne oplevelser og evner til at formidle dem.
  
  Og så er der indholdet. Har jeg lyst til at læse historien om en 16 årige pige, der ender med at have sex med en fotograf, der er næsten tre gang så gammel som hun er, og alt der ligger omkring det? Og om hvad der gør, at man kan være fuldstændig agensløs i eget liv, så snart nogen vifter med en smule validering? Så snart nogen ser en? Næh, nej, ellers tak. Eller okay, fordi Ullmann lukker det hele ud lidt af gangen: Om familien, om opvæksten sammen med en mor, der er anses for at være en af verdens smukkest kvinder, og om hendes fraværende far, der er lige så objektiverende, som han er langt borte. Stille og roligt, og uden at udstille nogen alt for meget. Men vi bevæger os hele tiden på kanten af en klarhed om, at den sekstenårige var en barnevoksen, der blev forladt – inklusive af hende selv.
  
  Nej, nu ændrer jeg det til fem stjerner!!
• 
  Els

  Meisje, 1983. Door: Linn Ullmann.
  
  De laatste tijd hoor je vaak kritiek op de ‘overload aan autofictie’. Veelal kritiek van mannen. Mannen zijn, ironisch gezien, vaak de oorsprong van die autofictie. En dat bedoel ik niet op een positieve manier.
  
  Net als in het geweldige Het voorval van Annie Ernaux, dat Ullmann ook aanhaalt in haar boek, gaat Meisje, 1983 over een voorval dat jaren geleden plaats vond maar dat nog altijd een (negatieve) impact heeft op de schrijver. Linn (Karin) gaat op zestienjarige leeftijd alleen naar Parijs, tegen de zin van haar moeder omdat A. haar heeft beloofd dat hij daar een foto van haar gaat nemen die in de Franse Vogue gaat komen.
  
  40 jaar later gaat Ullmann op zoek naar die dagen, in haar geheugen. Ze zoekt de waarheid, de ware toedracht, verloren (verdrongen) herinneringen. Haar ouder worden, het moeder zijn van een dochter van diezelfde leeftijd én de tijdsgeest van nu (waarin wél wordt gezegd hoe fout dien mannen waren/zijn) zorgen ervoor dat zij meer en meer beseft hoe fout A. was. Hoeveel impact het nog op haar leven heeft.
  
  Dit zijn verhalen die verteld moeten worden. Hoe hard er ook wordt geklaagd en gezaagd door autofictie-haters. Dit is een verhaal dat moest geschreven worden. Voor het welzijn van Linn Ullmann zelf maar ook voor de vele lezers die zich hier (jammer genoeg) in gaan herkennen. Niet iedereen die een verhaal heeft kan het persoonlijke universeel maken, kan het zo meeslepend en helder (hoewel heel zoekend, cirkelend, meanderend) opschrijven. Ullmann kan dit.
  
  Meisje, 1983 is een pijnlijk, triest, ontroerend, rauw, moedig en herkenbaar verhaal. Ik hoop dat iedereen (inclusief A.) dit leest. Dit verhaal is belangrijk, lees het!
  
• 
  Marléne Ärlemalm Dahlin

  Redan på första sidan befinner vi oss i Paris. Karin är nyss fyllda 16 och har rest dit mot moderns vilja. Fyrtiofyra-årige fotografen A vill fota henne och lockar med franska Vouge. Hon umgås med andra modellflickor och A:s vänner Claude och Z.
  
  Nutid är skriven i jagform. Jaget minns endast fragment av dagarna i Paris. Bit för bit lägger hon pussel. Minnena dyker upp i form av barndomens låtsaskompis: hennes 16-åriga jag Karin som envisas med att berätta något.
  
  ”Det mesta som jag hade på hjärtat, till exempel att du hade kommit tillbaka, behöll jag för mig själv./…/Jag berättade inte om de nattlånga skakningarna som liknar skratt eller dans.”
  
  Det repetitiva. Ältandet. Många kan identifiera sig med det. Som ett popup-fönster som envisas med att dyka upp när man minst anar det.
  På något sätt har Ullman lyckats gestalta fenomenet rent dramaturgiskt. Hon återgår till dagarna i Paris när hon är ute med hunden, i samtal med väninnan Eva, i mataffären. Karin lämnar henne inte ifred.
  
  Rastlöst far jag fram genom kapitlen. Glömmer njuta av det utsökta språket. Vad hände egentligen? Hur illa var det? Vet hon ens själv?
  
  ”Han säger: målet är att du ska se ut som en tjugoåring som ser ut som en fjorton- eller femtonåring.”
  
  Linn Ullmanns mamma Liv Ullman är närvarande hela boken igenom. Jag upptäcker så småningom ett avstånd mellan dem. Sval kärlek. Det är sorgligt.
  
  ”Jag har aldrig varit bra på att skilja mellan det som hände och kan ha hänt. Konturerna är otydliga, och mammas ansikte är ett stort vitt moln över det hela.”
  
  Det här är en uppgörelse utan tydligt trauma. Kanske är det så de flesta upplevelser ser ut. Det blir därför trovärdigt och autentiskt.
• 
  Torbjörn Nilsson

  Hon skriver så vackert om något så hemskt. Linn förvaltar verkligen sitt påbrå. Med fullständig lojalitet med barnet inom oss. Med humor. Trevande, skoningslöst, med värme och förståelse skriver hon. Ibland nära, men aldrig över gränsen till att bli kokett och konstfärdig.
  
  (Var finns raseriet? Eller det kanske inte behövs? Räcker det att få sista ordet? Eller ha insikten att vi alla blir förövare? Att alla innerst inne är hjälplösa (och hänsynslösa) barn.)
  När jag lyssnar/läser kommer min egen liftresa till Frankrike, när jag var 22 år, tillbaka i i minnet. Alla vykort som jag skrev hem till mamma.
  Och jag vill också promenera i Torshovparken.
  Julia Dufvenius läser perfekt, när jag reducerar hastigheten med tio procent.
• 
  Karine

  Ble nesten umiddelbart fengslet av Ullmanns fascinerende skrive stil og hopp fram og tilbake i tid og erindringer. Vanskelig tema å skrive om, om motebransje, menn som utnyttet sin stilling og ei ung jente som har gått seg bort i Paris.
  Ble kanskje litt mye det samme etter hvert, eller kanskje jeg skulle ønske det fantes noen tydeligere konklusjon. I alle fall mistet jeg litt piffen på slutten. Sitter uansett igjen med følelsen av at denne var annerledes og virkelig verdt å lese!
• 
  Hazel

  Stor ærlighed om den besværlige og uærlige ved at skrive om noget, kvin ikke helt husker. Og der skal ikke store begivenheder til for at skabe en stor historie. Et mesterværk ville jeg kalde denne bog. Minder lidt om Annie Ernaux’ Les années, men mere cirkulær. Den går rundt og rundt om sig selv, men samtidigt og på en eller anden mystisk måde fører den læseren frem.
• 
  Erik Vesterhus Rasmussen

  Nr 11 i 2022:
  Det er en nerve i boka jeg liker, og synes hun skriver godt om et vanskelig tema. Litt enerverende måten noen av historiene kommer opp om og om igjen, men det er vel sånn det er med vanskelige minner?